12 maj 2009

Trist avslutning på dagen.

Virus. Det är det jag har tydligen. Gick till doktorn för jag trodde jag hade öroninflammation och trodde på någon medicin och sen gå hem. Inte då. Då skulle han lyssna på hjärta, lungor. Ville att jag skulle vägas och mätas. Ta blodprov! Jag som hatar sprutor. Ovanpå det fick jag ta några halsprov som var riktigt vidriga att ta. Klöktes som bara den. Sen blev svaret "Du har virus, det går över av sig själv". Jahaja. Så nu sitter jag med mitt onda halvdöva öra (det var lite irriterat men det kan det bli av virus) och hostar på. Men det går över har doktorn sagt!

När jag kom hem från doktorn såg jag Isolde i ögonvrån och tyckte hon haltade. Tittade till på henne och såg att hon knappt kunde ta sig fram. "Åh nej, inte idag" var min första tanke. Hon är ändå 11 år gammal så man visste ändå att hon inte skulle leva för alltid. Jag gick iväg med Jolin och handlade. Kattmat fattades men iom att jag hade på känn att Isolde kanske inte skulle överleva dagen så visste jag inte om jag skulle köpa någon mat eller inte. Jag bestämde mig för att köpa en burk iaf, annars hade jag ju redan bestämt att hon var död när hon nu inte var det. T ringde till vetrinären och vi fick en tid dit. T var inne rätt länge med Isolde. Jag och barnen var utanför och väntade. Skulle hon få komma hem iaf? Till slut kom T ut och frågade om vi ville säga hej då till Isolde. Självklart. Gick in med barnen och klappade om henne. Jolin klappade också om henne. Svårt att förklara för en 3-åring om döden och så. Tyckte hon förstod rätt bra när man pratade med henne. Tills hon säger "När Isolde blir stor då kan hon leva igen". Sen tyckte Jolin att vi kunde skaffa en hund eller en ny katt. Tror inte det blir på bra många år. Vet ju hur lite tid vi hade till Isolde. Barnen tar för mycket tid och den tiden som blir över på kvällen vill man ta för sig själv eller för frugan. Så Isolde har varit rätt bortskuffad sen Jack föddes iaf. Känns jättetomt efter Isolde men jag tror ändå att hon har det bättre nu än hon hade det hos oss. Tråkigt men sant.

Nu vankas säng.

Inga kommentarer: